Utdrag av Ricards reisebrev fra Tadsjikistan

”Besök i Vahdat - Kvinnor får en ny start i livet.
På sönderkörda grusvägar bär det av i fyrhjulsdriven jeep ut till Vahdat, ett litet samhälle bara40 km, men nästan två timmars resa, från Dushanbe. Vi är mycket spända på vad vi kommer att möta - det är ju detta vi har cyklat från Oslo för att se. Väl framme möts vi av samhällets borgmästarinna, projektledaren för detta projektet och cirka 30 unga tjejer mellan 15 och 21 år.

Tre av de sjunger en välkomsthymn och bjuder oss på bröd och honung, en vanlig sed här i Tadjikistan. Jag tar ett stort stycke bröd och doppar glatt i honungen medan de andra skrattar. När jag ser hur de andra gör, inser jag varför. Alla andra, som självklart blev bjudna efter oss, tar bara ett pyttelitet stycke, medan jag vandrar omkring på hälsningsrunda med en stor brödbit i ena handen. Nåja, det blir ännu ett av alla de kulturella misstag jag har begått undermina 6 månaders långa resa.
 
Tjerjerna är indelade i tre grupper; den första gruppen lär sig att sy kläninngar och andra kläder, den andra gruppen lär sig att brodera med guld och den tredje gruppen lär sig kunna laga konfektyr. Det är en underbar känsla att se hur lyckliga de människor som mottagit vår hjälp är. Vi kan verkligen se hur detta kommer att bidra till en utveckling för människor som annars hade varit chanslösa.

Besök utanför Khorog - bin - mer än en biinntäkt
Cirka 3 mil utanför Khorog, Pamirs regionala huvudstad, ligger ett litet samhälle där vår lokala projektledare, en ung kvinna på 21 år, har inviterat oss för att se resultatet av nästa projekt. Ideen är briljant. De har investerat i 25 bikupor och har 5 lokalt anställda som arbetar med att lära upp resten av samhällets invånare. Varje säsong skapar varje bikupa tre nya drottningar och således tre nya bikupor.

Det behövs inte mer än 5-7 bikupor för att ge tillräckligt med inkomst till en hel familj. Intäkterna det första året går till att investera i nya bikupor, som sprids ut sakta men säkert till de övriga familjerna. Överskottet av honungsförsäljningen går till lokala projekt - inköp av sportsutrustning till ungdomar, och vedlikehållande av samhället som reparationer av vattenkanalerna och liknande. Inom fem år kan hela samhället vara självförsörjande på honungsproduktion.
 
Överallt är människor djupt tacksamma och mycket flitigt involverade i projekten. Efter att ha gått igenom alla våra kriterier som vi satte för att finansiera dessa projekt kan vi inte säga annat än att det har varit en stor succe. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta dessa slags projekt, också långt efter att vi är hemma.”